Hej, jag hade tänkt att skriva av mig lite. och du väljer om du vill läsa eller inte, detta inlägg kommer handla om mig och allt runt mig. Du får tycka vad du vill, säga vad du vill. Det här är min blogg och det är mitt val om vad jag göra i mitt liv, inte du. 

Vart ska vi börja? jag föddes i Stockholm 22 januari år 1999, är alltså 14 år idag. Bodde i stockholm i 3 år sen flytta vi till ödeshög som ligger 2 mil ifrån Mjölby. jag hade det svårt redan då. 4-9 år åldern så var nog tiden som jobbigast. klassat som ett ADHD barn, jag gick knappt i skolan. har ett minne av när vi skulle räkna ut ett plus och minus tal, nu tänker ni säkert " Vad i helvete, det är väl inte så jävla svårt?" men jag visste seriöst inte vad minus eller plus var. Det var bara jag i klassen som inte kunde det. och det hände massa saker hemma osv, men det tänker jag inte gå in på. Min mamma var ensamstående. jag älskar seriöst min mamma, jag skulle lätt kunna dö för henne vilken sekund som helst. En dag så kom min mamma gråtandes och kom och krama mig, jag va 10. jag fråga henne varför hon va ledsen.

"Du & din lillasyster kommer flytta till ett annat hem" jag förstod inte då. soc körde mig , min lillasyster & mamma till en liten stad som heter kumla. jag fatta inget, det ända jag kom ihåg av den dagen va när mamma var tvungen att åka, ser henne gråta. jag gråter just nu. Nu är jag 14 år ska snart fylla 15, jag har bott här i 5 år i februari. jag blev mobbad. grovt mobbad. hade det as svårt med skolan fortfarande. När jag börja 6:an så vart saker annorlunda, jag kämpa fortfarande med allt. skolan, vänner osv. 7:an så vart allt så jävla bra, det börja en ny tjej i klassen, jag lärde känna henne, vi vart bästavänner. Det va hon som verkligen förstod mig, bara henne jag kunde prata med, hon va det ända jag hade. men hon finns inte idag, Det var 7 månaders sen hon tog livet av sig. ja ni flesta vet ju redan vem det är.

Jag visste inte vad jag skulle göra, det var den värsta dagen i mitt liv, samtalet med hennes pappa.. 

Jag börja få djupa depressioner osvosv börja skära mig igen. jag har varit i kontakt med BUP sen jag va 12 tror jag.

Jag fortsatte kämpa med genom allt. Det finns så många personer jag vill tacka idag, speciellt en person som verkligen har förändrat mitt liv på riktigt, det finns många som har gjort det men det här är den som jag verkligen vill tacka. jag tänker inte skriva något namn. Han har fått mig att se det positiva med saker, han får mig att må bra, han får mig glad, han har seriöst gjort mig till en bättre person. Ta till dig det här, jag älskar dig så sjukt mycket och du fattar inte hur mycket du och det du har gjort betyder för mig. Jag menar det verkligen. jag saknar dig så sjukt mycket och jag hoppas allt är bra med dig. önskar att vi kunde träffas snart, eller något.

idag, kämpar fortfarande med skolan, vänner och kärleken.

Jag har börjat få tillbaka depressionerna, får nu mera panikångest. Det är så mycket som händer runt om just nu så jag vet inte om jag kommer kunna blogga så mycket. Men tack till er som läste det här, om ni har några frågor så kan ni kommentera eller skriva på facebook. va inte rädd för att fråga något, svarar på det mesta.

och det finns så mycket mer att skriva men jag känner att jag inte orkar mer. Hoppas alla kommer få en as bra fredag, kram victoria<3